jotto.blogg.se

I det tidigare inlägget berättade jag om att jag skulle ha gjort hinnsvepning den 6 februari (vecka 40+5), men så blev det inte på grund av högt blodtryck. Jag åkte hem igen och min sambo åkte till jobbet. Min ena bror kom förbi mig vid lunch och vi köpte kinamat. Det var väldigt skönt att tänka på något annat en stund och fördriva tiden. Dagen lunkade på som vanligt. Något jag reflekterade över var att några större bitar av slemproppen lossnade under dagen och jag behövde tömma tarmen några gånger (att delar av slemproppen gick var inget nytt för mig, då den har kommit ut i bitar under några veckor). Jag sa ändå till min sambo att det inte skulle förvåna mig om det drog igång snart, för det kändes faktiskt annorlunda. Men det har ju kännts annorlunda förut. Han fnissade lite och trodde inte riktigt på mig, eftersom jag sagt det några gånger. Strax innan 22 gjorde vi oss iordning för att gå och lägga oss.

Precis när jag skulle lägga mig i sängen fick jag en liten värk som kändes (så som det gjort förut). Jag tänkte inte så mycket mer på det. Men sen kom det en till värk, och en till och en till. Värkarna gjorde snabbt ondare och ondare. Efter ungefär en kvart hade jag så ont att jag fick andas igenom värkarna och jag kunde inte prata under tiden. Jag ringde till förlossningen men fick en värk när dom svarade, så jag slängde iväg telefonen till min sambo som fick förklara läget. Sen fick jag prata med förlossningen mellan värkarna. Under värkarna fick jag stanna kvar i telefonen och andas. Jag visste inte att dom tog tiden på mina värkar, men hon i telefonen tyckte att mina värkar var lite korta. Hon hänvisade till värmekudden, alvedon och duschen. Vi la på.

Jag gick in på toaletten för att kissa precis efter samtalet och såg då att jag hade börjat blöda (ganska mycket färskt blod). Jag ringde till förlossningen och sa att det kom blod och hon svarade "det är bra, gå och ta en dusch". Jag sa att jag inte kunde hantera värkarna längre men jag skulle ändå ta en dusch tyckte hon. Så jag gick in i duschen men kunde inte stå upp för att det gjorde så ont. Min sambo ställde in en stol i duschen, men jag kunde visst inte sitta heller. Jag sa till honom att gå och hämta bilen för "jag skiter i vad dom säger, nu måste jag in" (vi har ca 30 minuter bilresa till förlossningen). Han gick iväg och hämtade bilen samtidigt som jag försökte ta mig ur duschen. Den bilresan var den värsta jag någonsin gjort, det gjorde så fruktansvärt ont att åka bil med så starka värkar.

Vi kom fram till förlossningen vid 00:30 och jag lyckades ha tre värkar innan vi kom innanför dörrarna. Väl i väntrummet fick vi vänta 10 minuter innan någon hade tid att ta emot oss. Jag stod där i dörröppningen och tog värk efter värk samtidigt som det kom förbi någon kille och hämtade kaffe i väntrummet. Tillslut fick vi komma in till ett förlossningsrum. I förlossningsrummet frågade barnmorskan om jag ville sitta på en pilatesboll, men jag sa att jag inte kunde sitta. Barnmorskan kontrollerade då hur det såg ut och jag var öppen 6 cm. Jag fick ta på mig en skjorta (förlossningstrosorna hann jag aldrig få på mig). Jag fick lustgas och min sambo frågade barnmorskan om jag kunde få epidural. Barnmorskan sa att man får ge det upp till 8 cm, men att detta evetuellt kunde gå snabbt. Jag valde att avvakta och vid nästa kontroll någon timma senare var jag öppen 8 cm och det var då för sent för epidural. Jag fick kämpa på med lustgasen helt enkelt. Jag minns att jag vrålade och skrek i den där lustgasmasken. Jag vet inte vad dom där ljuden kom ifrån, men det var sjukt. Det kändes som att det var något väldigt mäktigt och kraftfullt som styrde min kropp. När jag hade som ondast sa barnmorskan till mig att gå på toaletten, vilket jag självklart inte ville. Men barnmorskan och min sambo tvingade iväg mig och jag sprang till toaletten. Min sambo fick hjälpa mig eftersom jag inte kunde sitta på toaletten, jag fick hänga över honom. Sen sprang vi tillbaka till sängen. Det var personalbrist på förlossningen den natten och vi fick vara mycket ensamma på rummet, vilket jag tyckte var psykiskt jobbigt. Strax innan 3 på natten kände jag att jag ville börja krysta. Jag låg då på sidan och skrek på min sambo att tillkalla personal. Barnmorskan kom in och skulle kolla hur öppen jag var och POFF, så gick vattnet. Enligt min sambo sprutade det vatten rakt ut. Efter det fick jag lägga mig i gyn-ställning och börja krysta. Och jäklar vad jag tog i. Jag var helt tyst under krystvärkarna och fokuserade totalt på vad jag gjorde. Jag hade ingen lustgas eller annan smärtlindring under krystningsfasen. Jag lyssnade på barnmorskan och gjorde precis som hon sa. Det var som svårast att lyssna på barnmorskans instruktioner när jag krystade ut huvudet och blev instruerad att pausa i en krystvärk när nästan halva huvudet var utanför (för att motverka bristningar). Detta är det som kallas för "ring of fire". Jag fick känna på bebisens huvud, vilket kändes väldigt konstigt. Sen fick jag krysta en eller två gånger till och pausa med huvudet halvvägs ute. Sen kom ytterligare en krystvärk och då fick jag ta i så mycket jag kunde. Helt plötsligt så var vårt barn på utsidan.

Vi hade valt att inte ta reda på barnets kön innan. Så barnmorskan höll upp vårt barn och frågade om vi såg vad det var för kön. Vi hade fått en liten tjej! Vår älskade lilla dotter hade kommit till världen! All smärta och all urkraft jag nyss hade haft försvann, den värsta smärtan jag någonsin upplevt var borta. Världen stannade. Hon var här, vår älskade, älskade dotter. Barnmorskan tog upp henne till mitt bröst och hon kikade nyfiket på den värld hon hade kommit till.